Helena Blomqvist

på Lars Bohman Gallery

Helena Blomqvist är onekligen en unik och fängslande sagoskapare inom svensk fotokonst. Den aktuella utställningen Florentine på Lars Bohman Gallery är en ny uppvisning av fotokonstnärens virtuosa hantverk som hon denna gång, om möjligt, excellerar i – den välavvägda tekniken, de minutiöst byggda scenografierna och de handsydda kostymerna. Utställningen visar också på ett fördjupat intresse för det fiktiva berättandet som mer än tidigare verkat ha engagerat konstnären. För i Florentine introducerar Blomqvist en helt ny karaktär, Florentine Stein, och vi får ta del av hennes liv som spänner över större delen av förra århundradet.

Precis som i Blomqvists senaste fotoserie Slumberland (2013), där berättelsen utspelar sig i ett drömland eller i tröskeln mellan vaket tillstånd och sömn, äger Florentine också rum i dimmorna mellan dröm och minne. Men om Slumberlands huvudperson, en slumrande pojke, kändes som av ”kött och blod”, överskrider Florentine Steins äldre stilfulla dam sin mänskliga gestalt. Hennes väna, sköra och rynkiga uppenbarelse gör henne snarare släkt med sagoväsen och fabelfigurer. Här tar Blomqvist ännu ett steg bort från den yttre verkligheten och för oss in i en personlig sagovärld, som hämtar sitt stoff från skönlitteratur, fotohistoria och den egna erfarenheten. För detta känns som en saga från konstnärens insida. Och där blir Florentine mångtydig. Stundom tycks hon vara den förkroppsligade sinnebilden av självaste tiden – hennes egen och måhända även konstnärens. Det blir tydligast i To the moon…and home, en av utställningens centrala fotografier, där Florentine sitter i ett slitet vardagsrum av flagnande tapetlager, dammiga möbler, bok- och tidningshögar. Alltsammans genomsyras av varma toner av beige, puderrosa och ockra.

Men framför allt handlar Florentine om henne själv och om vad hon väljer att minnas eller drömmer om att minnas. På dejt en klar sommardag; på picnic i det fria i goda vänners sällskap; på lyxiga fester och påkostade maskerader. Att döma av de glimtar som vi bjuds på, föredrar den gamla damen ett självständigt liv med en händelserik och ljus tillvaro. I The five positions och The dancing mice är Florentine den övervakande balettläraren till en grupp prydligt tutuklädda möss mitt i en dansföreställning. I ett annat foto, A rose is a rose, finner vi henne med en bukett röda rosor, firad men ensam på scenen av en övergiven teaterlokal. En varm gråskala skänker bilderna stämningen av vemodig reminiscens, och faktiskt, känslan av att vara gamla pappersfotografier. Blomqvist är skicklig på att reproducera temat om minnet och den flyende tiden genom olika men kontrollerade ljus- och färgsättningar i utvalda fysiska miljöer. Som i Bel Air där en solnedgång på en slätt och en röd Chevrolet ger fotografiet en stark dejá vukänsla.

Den argentinske författaren Jorge Luis Borges menade att drömmar är fiktiva verk och därmed människans äldsta estetiska uttryck. Vi uppfinner våra drömmar som vi fortsätter att skapa när vi minns och återberättar dem i vaket tillstånd. I Florentines bilder har skiljelinjen mellan dröm, minne och liv upphört att existera. Och det är detta – fiktionens fiktion – som lyfter utställningen bortom fotoestetiken och ger den en extra tvist. Porträttsviten med de fotade spegelbilderna av Florentine och hennes vänkrets är kanske den som bäst fångar Borges tanke. Att skärpan varierar och fotografierna är laminerade på plexiglas, som figursågats i samma form som spegelförlagan, förstärker idén om livet som dröm, som fiktion. Om att det som kanske återstår vid dagens slut är bilder av bilder av bilder att spinna vidare på. Och det får man då kanske nöja sig med. Det verkar Florentine lugnt och tankfullt göra på sin mörkgröna divan med blicken fäst i spegeln framför sig i Daybed portrait 1968.

–Gabriela López