The Elephant Girl

Angelika Knäpper Gallery


Inga blodspår eller rasslande kedjor, ändå är det lätt att drabbas av en rysning inför Helena Blomqvists fotocollagesvit The elephant girl. Hennes senaste bilder är tömda på färger som en åderlåten kropp. Varje scen badar i ett kusligt, blågrönt dis. Den suggestiva ljussättningen låter oss inte avgöra tiden på dygnet. Desto tydligare framstår årstidsväxlingarna med blommande träd ena gången och ett snötäcke andra gången.

Små flickebarn, iklädda långa volangklänningar, är söta som älvor, men har vålnaders outsägliga trötthet i blicken. En av dem lider av elefantiasis som har missbildat hennes ansikte och ben. Alla poserar framför kameran som om de härmade modeller i Lade Hawardens eller Julia Margaret Camerons iscensatta tablåer.

I andra scener dansar de utanför och inne i ett ensligt beläget hus, The white garden. Både titeln och sceneriet leder tanken till bröderna Maysles lysande dokumentär Grey gardens, som skildrar det udda liv som Edith Ewing Bouvier (faster till Jacqueline Kennedy) levde tillsammans med sin dotter i en förfallen villa i East Hampton utanför New York.

Svanar, kaniner, rävar och trasdockor är också barnens enda följeslagare hos Blomqvist. På samma sätt som en saga eller en spökhistoria skall berättas långsamt, vinner fotosviten på att studeras sakta. Medan detaljerna allt tydligare träder fram är det lätt att drabbas av en isande känsla att vi är inkräktare i denna egensinniga värld.

Det finns något hypnotiserande hos dessa storögda, inåtvända flickor som är sängliggande eller smyger i omöblerade rum med blomstertapeter och skira gardiner, böljande av en lätt fläkt. Här vimlar det av attribut som ingår i den skräckromantiska traditionen.

Blomqvists fantasieggande fotoberättelser svävar ofta mellan det jordnära och häpnadsväckande. Som i Henry James fenomenala roman Skruvens vridning sammanlänkar hon det spökaktiga med det gåtfulla i det mänskliga psyket. Ett motgift mot rädslan för det okända är empati och kärlek.

Den omsorgsfulla montagetekniken har blivit Blomqvists kännetecken. Arbetsprocessen går från skisser till tillverkning och iscensättning av komplexa scenografier som fotograferas och därefter redigeras i dator.

Det konstfulla formspråket har förbluffande många referenser i filmvärlden. Fotografierna väcker lusten att gå tillbaka till gamla klassiker som Laughtons The Night of the Hunter (1955) och Claytons The Innocents (1961) eller deras yngre syskon som Amenábars The Others (2006). Blomqvists konstform är motsatsen till minimalism. I postmodernismens sanna anda samlar hon på citat och anspelningar för att sinnrikt skapa något hemsökande eget.

—Joanna Persman
class="figure-img